jag vet inte än vad som hänt

 Jag sitter på en bänk i parken. Har dragit upp luvan över huvudet och sitter och väntar med lurarna i öronen. Irriterad för att jag hade bokat ett grupprum på biblioteket under den timme hon sa att hon skulle ringa upp, men tiden gick och hon ringde inte, och rummet var bokat efter timmens slut.

Kommer så snart jag kan, skriver jag till min kursare. Vi ska sitta ett tag på café och skriva tillsammans. Det bästa sättet att få någonting gjort. Två koncentrerade timmar innan stängning. Lite prat, mycket verkstad.

Hon ringer fem minuter innan timmens slut. Jag fipplar med hörlurarna, de har inte kopplat upp sig mot telefonen, och jag missar samtalet. Men helvete då. Och inte ringer hon upp heller. Man ringer väl upp? 

Hon ringer upp.

"Jag ville prata med dig för att vi ska ha ett konsultationsmöte imorgon. Du skrev till mig att du ville ha stöd i ditt föräldraskap, att du har tankar kring prestationsångest och tålamod. Hur länge har du känt såhär, är det senaste tiden eller...?"

Bröstkorgen dras ihop som om någon trätt ett snöre i sicksack mellan lungorna och nu drar i trådarna.

"Sen hon föddes. Men det har inte varit så lätt att..."

"Jag förstår."

"Det blir som tabu att erkänna att man tycker det är svårt. Men eftersom jag har en historia av att må dåligt, att vara deprimerad, vill jag inte bli det igen, och att det ska gå ut över henne."

"Jag ska som sagt ha en konsultation med vår mbhv-psykolog, och så återkopplar jag till dig om hon bedömer att vi ska skicka remiss."

"Tack."

"Och du. Jättefint att du hör av dig till oss och ber om hjälp när du behöver det."

Någon drar ett sista ryck i trådarna innan den släpper. Jag lägger på. Drar luvan av huvudet och börjar gå mot caféet. Kvällssolen lyser på oss genom fönstret medan vi skriver. Jag försöker förflytta mig själv till en annan årstid, en helt annat plats, försöker vara någon som jagar sin mamma som från ingenstans dykt upp i en yngre version av sig själv, yngre än berättarjaget är i berättelsens nu. Jag vet inte riktigt vad de ska säga när de möts. Jag vet inte än vad som hänt.

hej från olika nyanser av brunt

 Det var så skönt att komma upp från sommaren. Hit dit nästan all snö smält men inget grönt ännu slagit ut. Jag fick insikten när jag på vägen ner mot sommaren stannade i orten varifrån skrivarkursen utgår. Där var landskapet i det läget som råder här just nu. Gräset låg brunt och pressat mot marken, träden var nakna. Ingenting ville mig någonting. Det bara var. Som att naturen befann sig i det tillstånd jag själv gillar allra bäst, tillståndet av stiltje mellan två ansträngningar. Ansträngningarna kan vara av vilken grad som helst, men det ska ändå kräva någonting av en. Stiltjen ska inte kräva mer än vad kroppen begär. 

Igår var jag själv med mitt barn hela dagen. Ikväll ska jag jobba. Men just nu är min familj på eget äventyr och jag bara driver runt i någon sorts menlöshet som inte alls är menlös. Jag slår på ugnen och gör min egen müsli för första gången på ett halvår, jag har inte orkat göra det samtidigt som barnet är runt mina ben eller när hon har somnat. Men nu så. Jag lyssnar på ny musik samtidigt, något jag gör kanske en, max två gånger om året nu för tiden. Sen går jag på min promenad, lyssnar på podd, tittar på det där landskapet i olika nyanser av brunt. Är såklart lite för varmt klädd. Jag går till affären, köper sånt som jag gillar. Det är nästan aldrig jag som handlar annars. Det är som att det sker automatiskt, min kille gör det i farten, på väg till eller från något med bilen, gillar att fynda de där extrapriserna. Han lagar maten – det blir alltså det han vill laga.

Jag går hem och äter min müsli, brygger sen mitt koffeinfria kaffe och lägger mig på soffan med kaka och bok. Den bästa sekunden är just den innan jag landar i soffan, när jag ser den där fulla kaffekoppen, fatet med kakorna och boken som väntar.

Efter ett tag där i soffan petar rastlösheten inifrån och istället för att ta in måste jag producera något själv. Jag tar fram noterna i den delade anteckningen i min telefon, plinkar förstrött på pianot men vågar såklart inte sjunga så högt jag skulle behöva. Fan också, måste vi skaffa hus ändå? Så länge jag undviker pianot behöver jag inte tänka på att det är en brist, att känna att jag inte kan låta så mycket som jag vill.

Och sen fram med datorn. Skriva blogginlägg. Besöksantalet har rasat och med det försvinner prestationsångesten. Det blir väl vad det blir. 

mil bort

 Barnet vill att jag sjunger ”ingen satt i granen, skulle skala kottar” när hon ska somna. Så jag gör det. På repeat sjunger jag om Ingen och dess långa ludna svans, medan hon leker en lek med de fyra gosedjur hon snott till sig från sina kusiner, en lek som hon viskar fram, en lek med ett innehåll som bara hon vet om just just nu och som snart löses upp och försvinner.

Vi är på resa igen och människorna och platserna byter av varandra. Igen. Det är kalas och utflykter. Det är min släkt och min killes. Någonstans mitt i allt surnar jag till och glider ifrån honom. Hamnar mil bort, i något som jag för min syster beskriver som en psykos; jag fattar i princip inte hur vi ska kunna fortsätta tillsammans? En vallgrav av olikheter breder ut sig mellan oss. Jag tror det är kontrasten mellan min gamla uppstyrda tidspessimistfamilj och min nya inte lika samkörda familj. Det är min största fråga till alla relationsEXPERTER där ute: hur hantera att man själv är tidspessimist medan ens partner är tidsoptimist? Jag tror på riktigt att det är den svåraste nöten att knäcka för den sitter så djupt att man inte ens når den. 

Vi reser vidare, hamnar i sammanhang som är mer hans. Och jag får först panik av att känna mig vilsen både geografiskt och socialt. Malplacerad i stadsmiljö och främmande i någon annans hem. Men så tar vi oss ut till grönområdena, utsiktsplatserna, och någonting släpper. Barnet springer och springer och jag älskar att se henne göra det. Medan hon springer pratar vi om det svåra, och det släpper ännu lite till. Han kommer närmare igen och under dagen känner jag hur jag sakta går in för landning, både geografiskt och socialt. Eller okej, marginellt vad gäller det geografiska. Storstäder alltså, så ovärt. Men allt känns i alla fall inte som en stor okänd massa, jag har trots allt bott här ett helt år en gång.

Men jag vet att jag kommer hamna i den där psykosen igen. Backslick-experten i Gift vid första ögonkastet säger att lika barn leka bäst för en långsiktig relation. Visst är vi lika på många sätt. Men just runt tid och planering och sånt är vi det inte, och det är ändå en stor del av livet. Tips mottages, eventuellt tacksamt. 

I tio dagar har jag varit social. Och så ikväll, den tionde kvällen, går min kille och hans syskon iväg och dricker öl och när barnet somnar får jag kvällen för mig själv. Några få, välbehövliga timmar. Jag häller upp vin och chips. Ser GVFÖ på en orimligt stor skärm. Går och lägger mig intill mitt snarkande barn, lyssnar på ljuden av staden utanför och knapprar ner ett blogginlägg för att det känns som att det är på tiden.