vem är förvånad

 Jag prokrastinerar och förtvivlar.

Skjuter upp att skriva mer på projektet, eftersom det alltid är lika svårt att öppna dokumentet. Finns det andra saker att göra, saker med tydligare ramar, så gör jag dem istället. Skriver ett mail åt min kille som inte gillar att skriva mail, skriver en packlista för barnet inför en kommande tågresa, skriver halvglättiga intresseanmälningar om jobb till olika förskolor jag kan tänka mig att jobba på. Vill att de ska ge mig en sextio procents anställning i höst. Det kommer de inte att göra. Men skam den som ger sig. 

Det är därför jag förtvivlar. För att jag (ska ha mens vilken sekund som helst) inser att jag måste inrätta mig i systemet för att inte skita till det för mig själv, mer än vad jag redan gjort. Är det någon förkortning jag avskyr mer än andra just nu så är det SGI. Är det något ord på P jag avskyr mer än andra just nu så är det pension.

Jag klippte mig igår. Nu verkar det vara dags att skaffa sig ett jobb.

Åh, vad lätt det är att råka slinka ner i bitterheten igen. Precis som jag gjorde förra året vid den här tiden, innan min kille sa åt mig att göra något jag mår bra av. Samtidigt vill han nog gärna att jag drar in pengar till familjen och får en tillräckligt rimlig ersättning om jag skulle bli långvarigt sjuk. Så nu försöker jag hitta någon sorts mellanting. Där jag kan få göra båda, lite må bra av, lite dra in peng. Lite förskola, lite skriv. Håll tummarna för mig.

Och våren tar paus. Och mitt barn är snart pappigt. Kliver upp utan mig på morgonen utan protester, låter mig gå på toaletten själv (ibland), rör knappt en min när jag går hemifrån. Den oerhört märkliga blandningen av lättnad och tomhet. Imorgon ska jag åka, vara borta från henne i fyra dagar, och undrar vad som kommer ha hänt under den tiden. Tänk att ha en klump i halsen över det man så länge, länge längtat efter. Vem är förvånad.

rätt svar: pupill

 Om ett par dagar har jag min terapitimme. Jag gick tillbaka i inkorgen och såg att jag senast var där när mitt barn var sex månader. Nu är hon lite över två år. 

Då pratade vi om att jag saknade flocken, precis som så många andra nyblivna föräldrar. Vi pratade om att jag ibland kan bli helt handfallen utan flocken. Men så var i den flock du ändå har då, sa hon, så ofta du bara kan. Och jag var det, och det var bra. Amen.

Vad jag ska prata om nu vet jag inte riktigt. Det är alltid så. Jag mailar henne i ett tillstånd av förtvivlan, och lagom tills att vi ses har den gått över. Men ofta kan jag ändå minnas förtvivlans beståndsdelar, och kan få någonting med mig att säga till förtvivlade jag, när den stunden kommer igen. För det gör den ju alltid. 

Kanske ska jag prata om den där oron, rädslan för att världen ska rämna och dra mig och mitt barn med sig. Men bara av att lufta den rädslan för min kille så avtog den i styrka. Såklart.

Men det jag allra mest ser fram emot är tillfället att säga rakt ut, allt jag känner, utan rädslan för att bli dömd. Utan att samtidigt försöka läsa mottagarens ansiktsuttryck, skiftningarna i ansiktet. Kanske sker det skiftningar även i hennes ansikte, men det bryr jag mig inte om, för jag betalar henne dyra pengar för att inte bli dömd. För att faktiskt få vräka ur mig, få se allt skräp i sjukhusljus, och få förstå hur jag kan stoppa tillbaks det i fickorna och orka bära det vidare utan att tyngden tynger lika mycket.

Jag kan bli tårögd ibland av att tänka på vem jag var när jag klev in i hennes samtalsrum för tretton år sedan, och vem jag faktiskt är nu. Det är såklart ålder, men det är också insikter och aktivt arbete. Men jag kan också bli tårögd av hur mycket av henne som finns kvar, den där tjugoettåringen. Det kräver en del för att hålla rätt delar av henne tillbaka, och rätt delar av henne i ljuset. 

Om jag kunde säga till tjugoettåringen: hörredu, om tretton år har du en tvååring som på frågan "Minns du vad pricken mitt i ögat heter?" svarar "Nej, det kommer jag inte ihåg". Hur skulle hon reagera?

Jag tror ändå att ett visst hopp skulle tändas. Runt den där pricken mitt i ögat.

idag är det regn, igår var det sol

 Vad ska jag göra idag? 

Skulle ha skrivit en jobbtext men jobbtillfället blev inställt. Nu har jag att välja mellan att läsa en deckare inför bokcirkel i kursen, försöka göra något av mitt fördjupningsarbete där jag försöker lista ut varför jag gillar Tove Jansson och varför jag inte ser mer influenser av henne i mitt eget skrivande, eller dyka tillbaka in i mitt eget projekt. Ett projekt som legat och dammat i några veckor nu, men som jag plötsligt tagit mig in i igen. Kanske omfamnat dess banalitet. Omfamnat att jag skriver som jag gör, både rent stilmässigt och hur jag faktiskt går tillväga. Vi pratar så mycket om flödesskrivning i kursen, att bara köra på, låta det komma, vad som helst. Men jag tror inte det är praktiskt möjligt för mig att göra så, mitt tänkande fungerar inte så. Det går långsamt. Jag går tillbaka till meningen jag just skrev, ändrar, läser om från början igen, hankar mig fram så.

Trots att jag suttit på biblioteket vareviga dag i typ åtta månader, har jag inte hittat någon favoritplats. Jag har olika platser som känns helt okej, som väljs efter sinnesstämning och behov av ljus. Nu sitter jag vid det runda bordet i hörnet. Man ser folk passera. Jag såg just den blå mannen med platt keps och vita skor, han som jag går förbi nästan varje morgon på väg in till stan. Jag såg en beige man med ett litet barn, som jag bara för en liten stund sedan skrämde genom att gå in i samma smala korridor som han nyfiket var på väg genom från motsatt håll. Han drabbades av tyst panik och sträckte sig efter sin pappas beiga byxben. Jag log lite, sa ingenting, de sa ingenting. De har tultat omkring runt hyllorna en stund nu. Helt tysta. Den enda kommunikation jag noterade var när pappan lyfte upp barnet och barnet började andas medvetet, som att han just upptäckte att man kunde göra så, högt och ljudligt. Pappan svarade med att andas likadant tillbaka. 

Så fint.

På fritiden läser jag En emigrants dagbok, och förstår inte riktigt varför jag gör det. Jag började med att nästan få kväljningar av tonen, allvaret, pretentionen. Men det finns någonting i det som jag är nyfiken på. Kanske själva grejen att man kan omvandla det vardagliga som sker i en vanligt liv till något så nästan överdrivet litterärt, det att det får en helt ny dimension då. Det belyser hur otroligt subjektivt vi upplever tillvaron. Jag fångas också av den märkliga kontrasten mellan det strama, finrumsfilosofiska tänkandet och besattheten av hiphop- och rapkulturen. Det är två världar som jag själv bara har vaga uppfattningar om. Och vad menar jag ens med det strama, finrumsfilosofiska tänkandet? Jag vet inte. Det är en tafatt beskrivning av ett sätt att uttrycka sig, en referensram jag inte har. En referensram där man känner sig bekväm och förtrogen med begrepp som metafysik.

Jaja. Min ton är inte heller så munter, märker jag. Det regnar ute, är grått. Och nu ska jag återgå till vad det nu är jag ska göra idag.