min alternativa verklighet

 Jag tänkte tanken för några dagar sedan.
Att jag mår bra. 

För något år sedan skrev jag till min syster och frågade hur hon egentligen gjorde för att tackla vintern, mörkret, allt som kommer med det. Allt som var självklart för mig, att det här är en tid som man bara ska ta sig igenom. Att mörkret gör allt som redan är svårt så mycket svårare.

Jag vet inte om jag behöver tackla den, svarade hon.

Din lyckliga jävel, tänkte jag.

Men nu förstår jag att det går, man kan överleva hösten och vintern utan att behöva stånga sig igenom varje dag. Om man sysslar med någonting man tycker om. Jag har nästan aldrig sysslat med någonting jag tycker om. För sånt kan jag väl inte syssla med, har jag tänkt. 

Så nu ska jag bara lista ut hur man kan få fortsätta gå skrivkurs resten av livet. Eller hur man kan lägga upp sitt liv så att det i alla fall nästan känns som att man går skrivkurs resten av livet. Eller i alla fall lista ut vad nästa steg efter en skrivkurs egentligen kan vara. (En skrivkurs till?)

Men som vanligt går jag händelserna i förväg. När jag satt med min kanske tvåveckors bebis i famnen tänkte jag på hur det skulle gå att gå tillbaka till jobb. Nu sitter jag med min nyfödda nöjdhet och tänker på hur det ska bli när den rycks ifrån mig och verkligheten överfaller. Jag har verkligen aldrig gillat verkligheten, jag har inte förstått från vilket håll jag ska angripa den. 

Jag kollar på Husdrömmar dokumentär om Markus Torgeby och hans projekt att bygga en stuga på ett berg, genom att själv bära upp allt material, på ryggen, oavsett väder. Och jag känner en massa känslor. Där har vi en som verkligen inte gillar verkligheten, om man med verkligheten menar normen för hur ett liv ska levas (och det är det jag menar). Jag, som hatar allt som är bökigt och besvärligt, kommer aldrig göra vad han gör, men kan inte låta bli att inspireras ändå. Som jag alltid gjort av folk som väljer naturen. Jag inspireras, och jag drabbas av varma, varma känslor för min kille. Dels för att han såg ut ungefär exakt som Markus Torgeby när vi träffades, men framför allt för att han är ungefär likadan fast i en något nedskruvad version. Den där sorglösheten när kroppen och huvudet får vara i projekt, lyckan i att krypa ner i en sovsäck, eller handflatorna som fnissigt gnuggas mot varandra när elden tar fart i de blöta pinnarna. 

Jag har många gånger undrat om det är vår relation det är fel på, när saker har känts svårt, för svårt. Men det svårsvåra har alltid sammanfallit med två heltidsjobb, eller när jag eller han har känt oss som mest malplacerade eller stressade i det vi håller på med. Sommaren, som det pratas om som den värsta tiden för par för att man plötsligt är så upp i varandra, har alltid varit vår bästa tid. Tiden då vi checkat ut från allt som stressat och bara kunnat vara i det vi uppskattar på riktigt.

Och nu, när han är föräldraledig på heltid och jag gör något jag faktiskt gillar, är det som att jag ser honom, oss, på nytt. Jag orkar säga hur tacksam jag är för att han kommer in genom dörren med sin, i brist på bättre ord, positiva energi. Jag tror aldrig jag har sagt det, på åtta år, trots att det förmodligen är själva grunden till varför jag vill vara med honom, de där tusen glimtarna i ögonen, nöjdheten, det fartfyllda lugnet. Jag har varit för upptagen med dåligt samvete för att jag inte har kunnat ta emot allt det där, på det sätt han förtjänar.

Så, det här halvåret (kursen är ett år, men jag tänker inte ta ut något i förskott här, nån måtta osv) tänker jag spara i mitt lilla hjärta, och speciellt det där lilla barnet som jag har, för just nu är hon det roligaste, lenaste och knasigaste man kan tänka sig. Man fattar inte att mänskligheten har klarat sig utan henne i hundratusentals år.