heja oss

Jag lever mina dagar på biblioteket. Bär en tung ryggsäck med två termosar, dator, böcker. En liten, liten kopp i porslin, bara för att känna någon liten hint av hemtrevlighet. Jag får ont i kroppen. Försöker resa på mig och röra på den på något sätt, men man lägger sig inte och gör yoga på biblioteksgolvet. Sitter jag i ett grupprum passar jag på att ställa mig upp, sätta mig ner, ställa mig upp, sätta mig ner, på stolen för att sätta någon muskel förutom hjärnan i arbete.

En kvinna vid ett annat bord i samma hörn av biblioteket tar ett telefonsamtal. Det verkar handla om hennes bröllop, men bara det praktiska. Hon pratar för högt och hennes röst darrar av något återhållet. Nervositet? Tvivel? Det verkar fruktansvärt att gifta sig, såsom hon håller på.

Glåmiga ansikten möter mig på skärmen när vi har möte med kursen. Halva lektionen går åt till att hälften av oss är upprörda över bristen på skrivbord på internatets rum, där vi bor när vi ses. Jag är tyst. Kan verkligen inte uppbåda det engagemang de andra ändå har ork till, trots de trötta ansiktena. "Jag känner att det blev så negativ energi nu", säger vår lärare försiktigt. "Vi tar en flödesskrivning." Vet inte om det hjälpte. Jag skrev om en ekorre. Min dotter har slutat säga ettetöjje och gått över till etojje. Jag försöker medvetandegöra mig själv kring alla de här små övergångarna, hur hennes språk växer fram. Hur det kreativa kliver undan för att ge plats åt det korrekta.

Ny övning. Vi ska skriva fram karaktärer. Jag försöker. I rummet intill pågår en workshop i Engelsk litteratur med jultema, förstår jag efter att jag svurit över den teatraliska engelska som flödar genom väggen in till mitt själadödande grupprum, och gått ut för att se vad som pågår. Det är Charles Dickens och Robert Frost som pågår. Jag går inte igång på vare sig det eller de karaktärer jag värker fram i dokumentet. Går på toaletten istället. Svänger förbi en hylla där Allegro Pastell av Leif Randt står, som jag hört om i så många sammanhang. Den kom i princip direkt upp på den där hyllan från min egen väska. Jag lämnade nyligen igen den, orkade inte läsa klart. Kanske för att replikerna envisades med att stå med både kursiv text och citattecken. Ett grepp som inte grep mig.

Det är mörkret vi alla kämpar mot, väl? Jag vet vad jag skrev om det där, alldeles nyss, att mörkret inte behöver äta upp en om man gör något stimulerande. Men mörkret kommer gnaga på en, oavsett vad man håller på med. Så länge man håller på med något kommer det gnaga. Den verkliga hemligheten med att inte gå under är att låta sig gå under. Gå och lägga sig. Inte bomba ögonen med artificiellt ljus och försöka prestera något i det. Men det är så vi gör här i världen. Heja oss!