håret

 Min lugg är för lång. 

(Paus för att skratta lite åt att vi under gårdagens lektion diskuterade kulturdebatten om självcentrerade skribenter. Alla var på de självcentrerade skribenternas sida.)

"Visst är det finare med kort lugg?" frågade jag min kille.

"Ja, det ser lite mindre ut som en mössa då", sa han.

"Ska du säga", sa jag till en som i princip sover iklädd keps nu för tiden. Håret under har blivit så långt att det sticker små tåtar rakt ut vid öronen under kepsen. Resultatet blir gulligt, komiskt, inte så sexigt.

Jag har alltid haft som ambition att inte vara tjejen som försöker styra sin killes klädstil. Men någonstans drar även jag en gräns. Han får stryka runt hemma i smutsiga, för stora funktionsbyxor och rutiga skjortor med hål lite varstans. (Han har ändå behövt stå ut med amningslinnen och på det stora hela en förfallen stil, om jag ens hade någon innan barnet kom.) Men de små hårtåtarna – nej. Jag har också dragit gränsen vid gubbkeps (jag överväger att gömma den väldigt, väldigt bra. Kanske i Myrornas återvinningscontaintrar en bit bortanför huset). Vem kan bära upp en gubbkeps? Inte ens Carrie Bradshaw, visar det sig (jag är på säsong fem nu och det håller inte längre, jag tittar ändå.) (Vad många parenteser det blev.)

Men men. Även mitt hår beter sig osexigt. Jag försöker i alla fall göra någonting åt det. Dra det åt olika håll, till exempel, mer eller mindre framgångsrikt. 

Efter två otrohetsaffärer med andra frisörer har jag insett att jag måste hålla fast vid den jag har. Hon vet vad hon vill och det är inte alltid vad jag vill, men det blir alltid bra. Hon har aldrig någonsin hållit en plattång i närheten av mig, och det ska hon ha cred för. Den ska annars upp i tid och otid var man än annars befinner sig. När jag klippt mig hos en annan senast stötte jag på en vän direkt efteråt.

"Du har klippt dig!" sa hon. 

Paus.

"...blev du nöjd?"

Tack.