söndag 26 november 2023

jag har rest hit och dit

Träningen kommer av sig.
Man äter lussebulle. Och en till.

På vägen upp från Skåne sökte jag upp en tidskrift som tar emot texter från utomstående. Jag noterade temat och sista datum för att skicka in. Jag tittade ut på det vackra, färglösa södra Sverige och tänkte att vad fan ska man skriva. När jag var framme kanske sju timmar senare var novellen nästan klar. Men det visste jag inte. Jag hade satt mig i en svårlöst fiktiv situation. 

En kväll på kursträffen några dagar senare satt vi några flitiga i allrummet på internatet. Vi skrev, och plötsligt lyfte mina händer från tangentbordet och landade i knät: jag var färdig. Eller, jag var inte färdig, men berättelsen var det. Jag var tvungen att dela med mig av den märkliga känslan av övertygelse till de här människorna som jag fortfarande knappt känner.

Jag skickade novellen till min syster och till en bortrest klasskamrat. Min klasskamrat älskade slutet, min syster hatade det (jag vet att du läser, jo, du hatade det!) Jag vet inte vad jag ska göra av det riktigt än och har bara några dagar kvar till deadline. Den kommer förmodligen inte att komma med. Men känslan av att ha skrivit färdigt någonting, även om det bara är tre sidor, är märkligt tillfredsställande.


Mitt under kursträffen var jag så trött att jag på fikarasten satt och sög desperat på en sockerbit. Den föll sönder. I nya sammanhang brukar jag välja var mitt fokus ska ligga: på uppgiften (själva arbetet, själva studierna), eller på det sociala. Det här är första gången jag lägger ungefär lika mycket på båda, och det vrider ur mig som en trasa. 

Nu är jag tillbaka hos mitt barn. Hon pratar och pratar. Kan ord som resår och obehaglig. Inget man säger går henne förbi.
Men nu sover hon, jag dricker koffeinfritt kaffe och tänker på att -3,5 grader celsius är den ultimata vintertemperaturen.

fredag 17 november 2023

allt jag kräver är ett liv helt utan problem

Min systerdotter är en månad gammal och påminner mig om det som var då. Den distanserade blicken som i blixtsnabba ögonblick möter ens egen, för att sedan återgå till att flacka, registrera ljus, skuggor och vilsamma vita väggar. 

Hon påminner mig om halsen, den som knappt finns men ändå måste tas om hand. Smörjas och kanske pudras, för att inte bli röd och kladdig av lossad hud. 

Om mjölken som läcker från det ena bröstet när hon ammar från det andra. Om den spända magen. Om litenheten. Om lugnet som sprider sig när hon sover på ens bröst i soffan. 

Men också om hur dålig jag var. 

Min syster berättar hur hon skrattat när kisset runnit överallt. Minnesbild från hur jag håller min nakna bebis, hon kissar, jag försöker undvika att bli träffad och min kille blir livrädd att jag ska tappa henne på badrummets kakelgolv. Att jag i första hand tänkte på att slippa undan vätan. 

Min syster nämner lite casual, i förbifarten, att det läcker från det fria bröstet. Minnesbild från hur jag så fort jag kände att just det var på gång kände en stress och ett obehag i hela kroppen. Ville inte att saker okontrollerat skulle sippra ut från min egen kropp.

Jag funderar på varför allt sånt där var (är) så laddat för mig, stundtals så besvärligt att jag bara ville gråta. Varför kunde inte jag också skratta avväpnande när en stor våt fläck spred sig över min tröja? När den alldeles för starka strålen tvingade mitt barn att vända bort huvudet och jag behövde fånga upp vätskan på något sätt, i en handduk, trasa? Varför försökte jag på alla sätt undvika allt som kunde innebära läckande blöjor, bebiskräk på golvet, när det inte går att undvika? Varför blir jag förtvivlad av att vakna i fuktiga lakan? 

Vad är det Mikael Yvesands huvudperson uttrycker återkommande i ”Häng City”? Allt jag kräver är ett liv helt utan problem. 

Men att något blir blött, är väl inget problem? skulle min kille och alla normalt funtade människor säga.

Jag vet inte. Jag gillade aldrig sås när jag var liten. Kan det ha med saken att göra? Maten skulle vara torr. Torra kläder, torra lakan, torr mat? Jag vet inte. 

Jag försöker acceptera att det bara var (är) så. Jag avskyr tydligen att ägna tid åt okontrollerat kladd? Men det går sådär. Som vanligt ska jag förstå att det vore bättre, skönare, om jag fungerade på ett annat sätt. Som KBT säger jag till min systerdotter när hon ligger på skötbordet att du gärna får bajsa lite på mig, det är lugnt. Hon bajsar klädsamt på sin mamma istället. 

fredag 10 november 2023

håret

 Min lugg är för lång. 

(Paus för att skratta lite åt att vi under gårdagens lektion diskuterade kulturdebatten om självcentrerade skribenter. Alla var på de självcentrerade skribenternas sida.)

"Visst är det finare med kort lugg?" frågade jag min kille.

"Ja, det ser lite mindre ut som en mössa då", sa han.

"Ska du säga", sa jag till en som i princip sover iklädd keps nu för tiden. Håret under har blivit så långt att det sticker små tåtar rakt ut vid öronen under kepsen. Resultatet blir gulligt, komiskt, inte så sexigt.

Jag har alltid haft som ambition att inte vara tjejen som försöker styra sin killes klädstil. Men någonstans drar även jag en gräns. Han får stryka runt hemma i smutsiga, för stora funktionsbyxor och rutiga skjortor med hål lite varstans. (Han har ändå behövt stå ut med amningslinnen och på det stora hela en förfallen stil, om jag ens hade någon innan barnet kom.) Men de små hårtåtarna – nej. Jag har också dragit gränsen vid gubbkeps (jag överväger att gömma den väldigt, väldigt bra. Kanske i Myrornas återvinningscontaintrar en bit bortanför huset). Vem kan bära upp en gubbkeps? Inte ens Carrie Bradshaw, visar det sig (jag är på säsong fem nu och det håller inte längre, jag tittar ändå.) (Vad många parenteser det blev.)

Men men. Även mitt hår beter sig osexigt. Jag försöker i alla fall göra någonting åt det. Dra det åt olika håll, till exempel, mer eller mindre framgångsrikt. 

Efter två otrohetsaffärer med andra frisörer har jag insett att jag måste hålla fast vid den jag har. Hon vet vad hon vill och det är inte alltid vad jag vill, men det blir alltid bra. Hon har aldrig någonsin hållit en plattång i närheten av mig, och det ska hon ha cred för. Den ska annars upp i tid och otid var man än annars befinner sig. När jag klippt mig hos en annan senast stötte jag på en vän direkt efteråt.

"Du har klippt dig!" sa hon. 

Paus.

"...blev du nöjd?"

Tack.


onsdag 8 november 2023

mammaklyschor

Vi har varit hos barnets mormor och morfar i tre dagar. Hon har vant sig vid konstant uppmärksamhet och lek. Vi kommer hem, sover middag. Barnet vaknar och behöver gå på pottan och märker inte att det är hennes pappa som följer henne till badrummet. När hon upptäcker det vrålar hon efter mamma, och efter det börjar någon form av övergångsutbrott. Hon kastar en gosedjurskatt över sängen och skriker "TA DEN", och när hon med minsta möjliga ansträngning inte når den med en centimeter skriker hon "GICK INTE" och kastar sig i stor dramatik över madrassen och gråter förtvivlat. 

Detta pågår i vad som känns som en evighet. Allt är fel. Jag sitter handfallen på madrassen nedanför sängen och kan bara titta på. Så fort jag öppnar munnen möts jag av uppskruvad förtvivlan. Hon ropar på mamma fast jag är där. Jag vägrar lägga min egen röst över det hjärtskärande ljudet. Kan bara sitta där och visa med min fysiska kropp att jag är där. Att jag ser henne. Att jag kanske inte kan ge henne just det hon behöver och vill just nu, men att jag finns där när hon vill landa. Men mina tårar rinner. Jag om någon förstår ångesten i övergången, i förändringen från det som blivit det normala till det nya, eller gamla, normala. Det är mitt värsta tillstånd.

Men mitt nya värsta tillstånd är att se henne i det tillståndet. Att se henne förvirrad, ogrundad. 

Det är helt normalt, säger min kille.

De måste få gå igenom det, säger min mamma.

Brustet hjärta-emoji, säger jag.

Och när jag på morgonen är fokuserad på att packa mina saker i väskan, göra min frukost, och kommer hem med så ont i magen att jag måste sitta på soffan med värmekudde, inte kan leka och bekräfta som jag tänkt. Rastlösheten i hennes kropp för varje nej.

Hon klättrar upp och ner för mig under läggningen, som vanligt. Men nu rasar pms i min kropp och jag måste andas i mental fyrkant för att inte slänga mig själv ur sängen. 

Men så fort hon somnat somnar också min frustration. Äntligen är hon på ett och samma ställe och jag, som alla mammor i alla tider, ligger länge och försöker ta in varje linje i hennes släta ansikte. När jag senare kryper ner bredvid henne och läser vänder hon sig så att hennes lilla hand dunsar ner och vilar mot min arm, värmen från den lilla handen sprider sig över hela min kropp, och jag vill aldrig att hon ska ta bort den.


fredag 3 november 2023

ursprunget

 Höstlov. 

Man har sånt om man läser på folkhögskola. 

Jag hade en ambition att jobba när jag insåg det i somras, men som sagt, att lämna sitt barn för att gå och ta hand om andras, om jag inte måste, känns absurt. Så nu ligger vi här, hos mormor och morfar. Föräldralediga pappan fick en ensamhelg. Barnet fick sin mormor. Jag fick det bästa jag vet: att få umgås med mitt barn utan att vara den huvudsakliga källan till stimulans. Winwinwin.

Vi ringer till min syster hundra mil bort för att jag över videosamtal ska instruera hur en manuell bröstpump fungerar. Hon har blivit mamma. Jag moster. Den lilla mörkhåriga varelsen sover och sover. Det märkliga i att älska någon man aldrig träffat. Och mitt i glädjen en viss melankoli. Över att vi båda är mammor nu. Ingen kan längre åka hem till mamma och pappa och lajva tonåring. Kapitlet ursprungsfamiljen har fått ett slags slut. Det där gänget på fyra som vi var. 

Jag hör hur vissa kräks en smula; kärnfamilj schmärnfamilj, klipp navelsträngen för fan! 

Och ja, det kan säkert ligga nåt i det. Men man kan också tillåta sig att sörja något som varit värdefullt, och stå för att det faktiskt varit värdefullt. Jag läste Haralds mamma av Johanna Frid nyligen (för andra gången) och fastnade särskilt vid huvudpersonens oförståelse för starka band mellan föräldrar och vuxna barn, hur hon liksom ryggar tillbaka av det. Jag kan också ibland känna viben från min kille, när han märker hur stor påverkan min familjs tankar/åsikter/känslor har på mig. Själv är han liksom frikopplad, nästan helt sin egen, och det verkar skönt. Men jag är inte där och vet inte om jag nånsin vill dit.