platserna

  De där platserna som alltid finns kvar. Jag tänker på dem när jag sitter i bilen och ser ut på den planterade skogen som passerar förbi utanför fönstret. Den där tallen, tänker jag, och den. Och den där grästuvan. Vi stannar i en parkeringsficka för att gå ut och kissa. Ner för en slänt med vasst, avklippt, brunt gräs. Någon McDonaldsmugg, godispapper. In i skogen och så första bästa ställe. När jag sitter där ser jag mossan runt mig, små kvistar av blåbärsris, pissmyrorna, kisspappren. När jag dragit upp byxorna och gått härifrån, tänker jag, när jag stängt bildörren och vi är flera mil härifrån, så kommer den här platsen fortfarande finnas kvar. Denna lilla ruta av världen.

Jag tänker på det i Norge, där vi sitter och äter alldeles för dyr mat på gräsmattan vid kajen och väntar på färjan. Den lilla grillen där vi köpt den alldeles för dyra maten. Utanför personalingången på baksidan står kartonger, såna skramlande vagnar med höga gallerväggar som livsmedlen levereras i. Såna som kommer i lastbilar med gubbar som åker upp och ner på den lilla rampen, hämtar vagn efter vagn, och åker vidare. Där utanför personalingången står personalen och röker, där låser de dörren vid stängning och kastar soporna i de stora tunnorna innan de åker hem. När de har åkt hem och den sista färjan har lämnat kajen, finns platsen kvar.

Vattnet är svårare. Älven som flyter, havet som gungar. Är det en plats som finns kvar, eller bara en rörelse?

Min pappa tänker också på dem, platserna. Vi stod på perrongen på Örnsköldsvik Norra. På andra sidan spåret ett stort elskåp och någon sorts ensam tågvagn, kanske används den för underhåll av spåren, för att transportera något?

“Och när vi har åkt härifrån,” sa pappa, “står de kvar. Tänk, de står alltid här.”

Jag nickade, förstod precis vad han menade.