skriften

 Kvällen är sen. I mina mått mätt. Jag har ingenting att säga. Dagen har gått och jag har varit i mitt huvud och min telefon nästan hela tiden, med korta avbrott för att krama min dotters lilla kind, ta ett dopp, se min kille i ögonen. Jag ser att han inte gillar mitt böjda huvud och jag är verkligen inte den som är den. Som har något att säga om det alltså. Hade det varit det omvända hade jag varit lika – förmodligen betydligt mer – besvärad.

Livet i skrift. Konversationer i skrift. Planerande i skrift. Jag älskar skrift, obviously, men vilken kraft som går åt till att tolka, tolka, tolka. Läsa mellan rader. Missförstå. Ta för givet.

Ibland har jag varit lite ledsen över att min kille inte är lika textbaserad som jag. Vi har inga långa chattkonversationer när vi är ifrån varandra. Han tänker länge, komponerar sina sms. Jag skriver, som de flesta i min generation, i princip som jag pratar. En bubbla med ett ord, en till med ett annat. Arton pling för en enda mening i mottagarens telefon.

Men det är ändå något att ha en relation nästan helt baserad på öga mot öga. Valfri kroppsdel mot valfri kroppsdel. Där de viktiga sakerna sägs med munnen, de oviktiga också. Däremellan ganska tyst. Inga fyndiga gifar.

Fast när jag verkligen, verkligen behöver kunna uttrycka vad jag innerst inne menar och känner, utan att staka mig, förlora mig efter halva meningen eller mumla osammanhängande, då måste jag in i texten. Där kan jag hitta det jag annars inte greppar. Räcka över som ett brev och invänta reaktionen.