ett smärtsamt tack

 Det finns en text på internet med rubriken ensamhetens paradox av bloggaren sommarvisan, som jag bara behöver berätta om. Att den finns. Det är en av de ärligaste och modigaste texter jag läst, som sätter så pricksäkra ord på en upplevelse jag haft många långa gånger i livet. Har jag haft den upplevelsen, och sommarvisan haft det, så är vi förmodligen fler. Jag vet att vi är fler. Som behöver läsa. För sommarvisan gör det som jagborhär skriver om: hon skriver om sorgen, hon befinner sig i sorgen. Huruvida hon accepterar den vet jag inte, men det är förmodligen så nära man kan komma. Det är befriande.

Texten handlar om att finnas i ett sammanhang, att ha vänner, men att inte vara någons viktigaste. Det finns så många citat att klippa ur den här texten.

"Har jag blivit en parasit i min egen kropp, en liten tugga för varje gång jag väljs bort till förmån för någon annan?"

"När medvetandets timmar leder är jag ingens. Lever i det schackmatt som är resultatet av att ens närmsta har personer de är närmare."

"Jag unnar de jag älskar universum och mer därtill. Såklart. Men det förhindrar inte parasiten som river av ytterligare en bit av min existens varje gång jag påminns om att det inte är någon som får en nyhet och har mig som den första de vill anförtro sig till, berätta för, dela med."

"Men bakom väggarna, bortom taggarna finns jag. En liten halväten, parasitinfesterad organism. Spräcklig och utmärglad och drypande av längtan efter närhet."

Varje citat är som en dov spark i magen. Men på ett befriande sätt. 

För kanske tio år sedan försökte jag lära mig åka skateboard, jag fick hybris och körde på, föll till marken på asfalt och spräckte ögonbrynet. Jag är ju livrädd för fysisk smärta, men precis i ögonblicket mitt huvud träffade marken tänkte jag: äntligen. Precis så känner jag för varje utplockat citat här ovanför: äntligen, äntligen, äntligen, äntligen. Katarsis. 

Den där känslan av att inte vara någons nummer ett, att bli bortvald, övertrumfad, finns ständigt i mig och färgar varje beslut jag tar, trots att den kanske inte längre är sann. Kanske har verkligheten blivit mer nyanserad. Som tjej är man så inskolad i bästiskulturen, i etiketterandet av relationer. Men kanske finns någonting bortom det? Jag vet inte, jag har i så fall inte nått det riktigt, riktigt än. Men att plocka fram sorgen över att något inte är som man önskar, oavsett i vad den önskan är grundad, är ett steg åt något håll. Man är så van att kämpa emot, att inte erkänna det skamfyllda som känns. Som min släkting som låg kvar i blåbärsriset och plockade, trots att hennes fot var bruten. Om hon bara fortsatte plocka kanske det som var ett faktum plötsligt skulle försvinna?

Ja, jag ville bara tacka för den där texten. Den gjorde skillnad. Smärtsam och befriande skillnad. Och jag kommer skriva mer i ämnet närhetstörst, den törstigaste törsten.