blir det nåt inlägg eller

 Jag är ändå lite ledsen över att energin inte riktigt räcker till den här lilla bloggen. Eftersom mina dagar är fyllda av skrivande och tankar på skrivande så är jag mätt på kvällarna. Jag är nämligen en sån som blir mätt på saker, tyvärr. Jag försöker hålla upp, öppnar ofta ett nytt utkast, men kan inte ge den tid jag vill för att det ska bli åtminstone något med substans. Och eftersom jag hittat ett sätt att faktiskt få en slant för mina tidigare, mer krönikeliknande inlägg så går ju såklart de tankarna till den mappen istället. Tyvärr, på ett sätt, ändå. Den här platsen är mig ändå kär, för den ledde mig tillbaka till skrivandet. Och till det lilla mellanrum i tillvaron där jag just nu befinner mig. Jag är bland människor som är lite som jag. Olika grader av inåtvändhet och/eller eftertänksamhet. Jag får läsa deras texter, de läser mina. Jag får läsa text, skriva text, prata text. Det är nåt.

Idag har jag ansträngt mig för att hitta romantiken i att behöva uppehålla mig i en gigantisk slaskvattenpöl på parkeringen utanför mitt eget lägenhetshus, medan låga moln rusar ovanför huvudet. Jag har lyckats. Och inte. 

Jag har hittat lite lycka i det också, i att årstiden börjar skifta. Allt med barn blir enklare när utomhuset blir mer lättillgängligt. Utomhuset är räddningen. Utomhuset är svaret.

Jag ska försöka producera nåt här då och då. Även om det bara blir kort. Vi hörs.