ett dalande propellerplan

 Att läsa om skrivande är som bekant något jag trott att alla tycker är helt ointressant, all motbevisning till trots. Att läsa om skrivkramp har jag tänkt är flera steg värre. VEM är intresserad av att jag inte kan vrida ur mig något halvintressant? Men så kommenterade En titel att ångesten över hur svårt det är att skriva är ett av hennes favoritämnen att läsa om. Så kanske skriver jag nu åtminstone för ett par ögon:

När jag tog upp skrivandet igen så var det en propeller som startade. Jag matade inlägg varje dag. Det spelade ingen roll vilken eventuell kvalitet de hade, text skulle ut. När barnet somnat bredvid mig låg jag kvar och knapprade envist på telefonen, trots att det fanns sällskap utanför sovrumsdörren, sällskap som jag längtat så länge efter att få umgås ostört med. Jag valde skrivandet framför tv-serien under mina ensamma kvällar. Jag halvsprang med datorn till mitt favoritcafé när jag plötsligt fick en timme för mig själv, trots att det var allt för kort tid för att hinna något.

Den senaste tiden har propellern börjat snurra långsammare. Jag klickar upp ett nytt tomt dokument, börjar skriva, börjar tvivla, stänger ner. Tittar på Imperiet Bianca istället. 

Jag har blivit för medveten, igen. Min egen glöd börjar släckas av det den alltjämt släcks av: dömandet från människor jag inte har någon som helst kontakt med men som ändå befolkar mitt huvud och mina beslut och ageranden. Människor som jag har kontakt med också, för den delen, men som inte själva har kommit med något dömande, utan jag har hittat på deras åsikter utifrån vilka jag tror att de är. 

Jag lyssnar på poddar och läser texter med en viss dömande ton, en viss kritisk och samtidigt humoristisk skärpa som jag uppskattar att ta del av, men som lömskt flyter in bakom mitt pannben och granskar det jag skapar utifrån en av flera röster hopknådad allvetande röst, som inte tolererar minsta ogenomtänkta resonemang, minsta banalitet, minsta billiga poäng. 

Ibland får jag lust att stänga av allt, detoxa, om man så vill. Se vad som kommer ut när bara min egen fysiska verklighet ligger till grund för inspirationen. Se vem jag blir. Men jag är för rädd att jag inte ska gilla den jag blir, inte ha respekt för den. Jag är rädd att det är mig de ska ifrågasätta, kritisera, genomskåda, de här poddarna, skribenterna, de här bekanta, kanske också vännerna, bakom min rygg. 

Det är att ta sig själv på lite för stort allvar. Och det är att inte ge sig själv chansen att utvecklas, att skriva dåligt, att skriva bättre. Den här bloggen har som max 100 läsare på en dag. Det har också dalat på senaste tiden, på grund av min svaga propeller, antar jag. Mina sämre formuleringar når inte direkt kultursidorna.

Jag hade också någon högburen idé om att jag inte skulle tala till er som läser, som någon annan proffsbloggare. Och jag ska inte göra det så mycket, heller. Men jag kan i alla fall säga att ni ger den sprutt som ändå fortfarande finns hos det här något långsammare propellerplanet. Fint att ni läser, och kommenterar, ni som gör det. 

Det kommer mer.