allt är mycket osäkert

 Snart ska jag öppna en ny flik och skriva platsbanken.se, bläddra igenom annons efter annons som söker personliga assistenter, eller hemtjänstpersonal. Och jag kommer önska att jag ville. Så enkelt det hade varit. 

Mitt jobb som jag haft sedan augusti hänger löst. Den här veckan går jag ner till halvtid, vilket egentligen är precis vad jag vill, men om ännu en vecka kan det ha gått ner till ingenting, på oklar tid. Och jag förbereder mig mentalt, i alla fall litegrann. Jag sörjer och njuter samtidigt. Sörjer för att det ändå är en plats jag kan tänka mig att befinna mig på till vardags, njuter för att jag vant mig så vid det här ombytliga, det känns tryggt att närma sig det osäkra. Jag njuter den invanda ombytlighetens njut. Vad jag gör i november? Ingen aning! Fräscht va?

Jag funderar över vad jag skulle kunna jobba med där det känns som att jag gör, eller i alla fall understödjer, någonting som är på riktigt viktigt. För ibland förstår jag inte hur man ska kunna lalla på i den här tiden med att göra någonting som inte har någon tyngd alls, eller bara är skenviktigt? Typ skriva texter som lever en millisekund innan de ersätts av nya. Typ ta hand om barn som egentligen hade kunnat vara med sina föräldrar (ingen behöver påpeka något kring detta, jag vet hur det ser ut, men: egentligen).

För några år sedan, efter att jag genomgått ett missfall och befunnit mig på akuten och därefter sjukhuset under en ganska dramatisk förmiddag, skapades något sorts storögt förhållande till vården. Jag minns hur jag nästan ville hålla mig fast i dörrkarmarna när det var dags att lämna. Jag ville bara vara kvar, där, i den där byggnaden där nästan allt som pågår handlar om att rädda och ombesörja liv. I mitt huvud bläddrade jag efter möjliga sätt att få vara en del av det. Visst finns väl lekterapi? Administratörer?? Städ??? SLÄPP MIG INTE. Under några veckor efter var det som om jag drogs till sjukhuset, ville bara gå in, vara där.

Undersköterska, har jag tänkt ibland. Men jag kan inte plugga mer nu.

Jag skaffat LinkedIn också. Eller, min syster gjorde det åt mig. Men jag får bara stresspåslag av att befinna mig där. 

Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig, sa Tooticki. Jag stör mig alltid på det citatet. Förmodligen för att jag vill vara lika grundad i det som hon. Det är jag inte. Allting är mycket osäkert, och det är bara så det är.

kan en lista göra susen?

För att någonting över huvud taget ska hända på den här gudsförgätna platsen på internet snor jag en lista rakt av och kör. Här kommer lite bokstäver uppradade efter varandra:

Hur har din dag varit?
Jag stålsatte mig på ett så mjukt sätt jag kunde imorse, eftersom jag visste att dagen kunde bli en tålamodsmässig utmaning. Det blev den på sätt och vis, men kanske hjälpte min stålsättning, för jag är inte hundra procent missnöjd med hur jag hanterat olika situationer och konflikter på jobbet. Kanske bara femtiofem procent missnöjd; en missnöjdhet att känna sig ganska nöjd över. Dock poppade tålamodet efter cirka en kvart med mitt eget barn när något obetydligt fick en oproportionerlig känslomässig reaktion. 
Jaja, vi kramades och hon sa att jag är den "bästa delen", vilket hon gör ibland och jag väljer att tolka det som en kärleksbetygelse.

Vad skulle du ha hetat om du inte fått det namn du har nu?
Tydligen var mitt namn the one and only, efter en check med dem det berör. 

Vilket är ditt största beroende?
Socker, att äta på kvällen och att få mina känslor godkända av någon annan, oftast min syster, för att kunna gå vidare i livet.

Hur gör man för att ragga på dig?
Jag blir generad. Vet inte. Eller, tydligen nämner man något om min goda smak, vilket min kille gjorde på dejtingsidan vi träffades på (nej, det var inte tinder). Han blinkade åt att jag nämnt Tove Jansson i min profiltext. Klipp till stunden då han medgav att han inte läst någonting av Tove Jansson... Några år senare blev han nästan utbränd, åkte för att vila upp sig i sin stuga och brände av några muminböcker, och uppskattade det. Det blev alltså folk av honom också. Puh.

Annars har jag faktiskt inte den blekaste. Har någon någonsin raggat på mig? Tveksamt.

Vad ska du läsa i höst?
Just nu: Sammanflätning, av Pia Mariana Raattamaa Visén. Jag har hunnit en bit in och i ärlighetens namn har jag inte riktigt förstått vad jag läser än, men det spelar ingen roll, för språket är som bomull för mitt huvud. Vilket flyt, vilken träffsäker mjukhet. Språk som målar men som stannar precis innanför linjerna, kanske ett litet stänk utanför. Njuter.

På listan:
Slask - Mikael Berglund

Leken - Jörgen Gassilewski

Högspänning - Henrik Bromander

Pythian pratar -  Liv Strömquist

Berätta om vad du vill göra i oktober.
Ja hejsan. Jag läser ju några av de där bloggarna som har så välformulerade planer och drömmar för specifika tidsperioder. Vad vill jag i just oktober? Jag vill väl försöka fullfölja mina PT-pass, kanske känna mig en aningens, aningens starkare? Eller i alla fall känna ett hopp om att styrka finns inom räckhåll? 

Jag vill skriva på mitt projekt. 

Jag vill notera att min kille är någon jag valt att vara med och inte bara pappan till mitt barn och han som på något mirakulöst sätt ser till att det i ett skåp alltid finns hundra miljarder toapappersrullar som aldrig tar slut? 

Jag vill träffa min gravida vän som bor typ tio meter ifrån mig, för att jag saknar henne för att det känns som att livet går i ett och att vi inte hinner ses trots att jag inte ens jobbar heltid? Jag förstår på riktigt inte hur folk kan jobba heltid, ha en familj och ett socialt nät som är helt?

Jag vill få ett besked om att jag kan fortsätta på jobbet men i mindre omfattning. Jag vill lägga mer tid på mitt kind of-frilansande (som i praktiken är en timanställning...).

Vad har du funderat över på sistone?
På vad jag skulle göra utan min mamma. Hon har dragits med konstiga symtom och kunde, när hon väl fått tid på vårdcentralen, se på sina värden att saker inte stod helt rätt till. Nu verkar det som att det inte är alarmerande, och att det är på gång att utredas. Men under de ovissa dagarna när vi bara visste att värdena var tokiga och att google hade saker att säga om det, så reagerade min kropp på något vis automatiskt, och drog hjärnan med sig. Tårar rann okontrollerat. Jag var tvungen att mentalt hålla min hjärna på plats. Den sa bara nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej

Vad ser du fram emot just nu?
Att mitt barn som, typ för första gången, somnade i sin egen säng ikväll ska komma nedkrypande och lägga sin lilla näsa mot min nacke. Och bara därför kommer hon väl ligga kvar där hela natten...

Berätta om något som hände i helgen?

Vi åkte till en sjö, det var nio grader varmt och blåste men vi hittade någorlunda lä och sol. Jag hade tagit med mig bollar för barnen att leka med. En hamnade i vattnet, barnet grät. Pappan fiskade upp den. Den andra bollen hamnade i vattnet. Grät barnet? Jag minns inte. Men jag kavlade upp byxbenen och gick i. Det isade. Men bollen drev ut. Någon måste bada! sa jag, sa nån. Inte jag! sa pappan, för att tio sekunder senare riva av sig kläderna och hoppa i. 

Min kompis satt med våra barn vid strandkanten, knöt fast små sjögrässtrån i pinnar. De fiskade, fick napp. Vad blev det då? En brax!

Mitt barn doppade sin påpälsade fot, vi hade inga extrakläder, jag hade som vanligt inget tålamod. Men lyssna då, vi har inga extrakläder! Men kan du sluta, jag orkar inte mer!

Vi grillade marshmallows, vi sov middag i tältet. När vi vaknade surade jag över att inget kaffe fanns kvar. Vi åkte hem och såg Djuren på djuris och jag fick välja avsnitt.